Hegemonin

Alla indiehjärtans dag

bv

Fascinationen for New York-hipstern som rotar sig i Brooklyns olika delar är sedan något år tillbaka stor i västvärldens hipsterfauna. Vad Hipsterbegreppet innebär och var det börjar är svårt att definiera och går så klart att diskutera, samt var det slutar och var indiekulturen börjar. Den amerikanska indiekulturen, som jag syftar på, har gungat in och ut i subkulturer och konstyttringar under de senaste 20 åren och gör nerslag i filmer som Sex Lies and Videotapes, Slackers, Dazed and Confused (*tidshopp*) Little Miss Sunshine, Juno och Thumbsucker. Det gemensamma med dem är att de skildrar någon form av apatiskt liv i samhällets periferi (utanförskap), på ett utstuderat coolt (och billigt) sätt. Skillnaden är att efter tidshoppet har indie som produktionsform byts ut mot en stilform - Indie- eller lågbudgetfilm har blivit ett genren mer än ett sätt att beskriva en produktion på.

En rad filmer har exploaterat indiestilen (“indixploitation” - mitt begrepp, kom ihåg var ni läste det först) och den senaste är Blue Valentine. Michelle Williams (prisnominerad) och Ryan Gosling spelar ett par som träffades på ett udda och gulligt sätt (indie), hade “vanligt” men hett sex (indie), kämpade mot ex-pojkvänner och föräldrar (indie), klär sig i flanellskjortor (indie), bildar familj och flyttar från Brooklyn till landet utanför New York (indie) för att sedan inse att det här med förhållande är jävligt svårt och långsamt bryts de ner för att sedan knäckas totalt (ja, ändå ganska indie). 

Filmen följer alltså fullständigt indiefilmens ABC, med allt från titelns blinkning till Tom Waits till inslaget med ukulelen, MEN, vilken film gjord i Hollywoodindustrin följer inte ett ABC? Det här behöver så klart inte vara något negativt - lika lite som det gäller för filmer som No Contry for Old Men gäller det för Where the Wild Things Are. Ofta ser man inte storyn för alla floskler, men ibland köper man det och resultatet kan vara fantastiskt. Till skillnad mot dessa två exempel så är fallet med Blue Valentine tyvärr inte riktigt så.

bv2

Filmens plot är en nedåtgående spiral, där det romantiska mötet ligger som start, för att sedan utvecklas till misär av allting. För att rädda åskådarna från att avsvära sig all kärlek för resten av livet och sedan skjuta sig själv, har man vävt samman dåtid och nutid på ett effektfullt sätt. Dels ger det en bitter känsla av att allt blivit sämre, dels en ljuvlig känsla av hur trevligt de en gång hade det - och det ger mig ändå någonting, känslan av att ta vara på nuet. Passar bra då det var Alla hjärtans dag då jag såg filmen med min flickvän.

Ja, bitterljuv är stämningen som genomsyrar många av de filmer som ingår i stilen och genren jag nämnt och i likhet med många av dem är det behållningen i denna film (vars titel ju redan skvallrar om det bitterljuva). Den här stämningen skräddarsys av fantastisk musik från Grizzly Bear (indie).

Jag vet, min fascination för rymden kommer 15 år för sent. Det är antagligen mina frikyrkliga mellanstadielärares fel vars undervisning om rymden bestod av att visa en apelsin och säga att så ser solen ut, tusentals gånger förminskat och sedan fick vi återgå till att klistra ihop Den Gyllne Regeln i papier-maché.

Videon är ungefär ett år gammal och blev snabbt en stor hit på internettett. Det är inte konstigt alls eftersom den är så effektiv. Framgångsrikt ger den oss ångest på ett klassiskt vis: man visar på människans litenhet. I dag upptäckte jag på internettetts bästa hemsida att den har en föregångare som även den antagligen, på sin tid, gav de neurotiskt lagda människorna ångest. Man försöker i början släta över denna effekt genom att fokusera på en mysig picknick men redan efter några sekunder, då vi ser att parken är inträngd i en spindelnät av motorväg, bryts vi ner. Under resten av resan bortåt rymden faller vi utan slut. Som att vi är rymdgubben som av misstag svävar bort ifrån skeppet i 2001: A Space Odyssey. Visst det ger en viss panikartad känsla men samtidigt är det smått magnifikt.

Solglimtar i dimman: alltså engelsk humor i The Trip

- Mm that’s nice, that’s very nice. Do you think we just have the same conversation in every restaurant?

- Hmm yes, we have.

- It’s the same conversation every where we go to.

- Yeah we start out, little bit awkwardly, sort of. Have a little bit of wine. Exchange a few formalities…

- Enjoying each others company.

- and we have a little bit more wine, we get a little conscientious… and it descends into a… a kind of bitter unhappy end of the meal.

table

Ordväxlingen är mellan Rob Brydon och Steve Coogan i Michael Wonterbottoms senast skapelse The Trip, som från början gjordes som en TV-film för BBC, för att sedan blir sex stycken 45-minuters avsnitt. Det mockumentära berättandet känner vi igen från t ex 24 hour party people och Tristam Shandy och går i The Trip ännu mer mot det dokumentära. Vi följer männen på en resa genom ett lantligt England där de gör stopp på värdshus med dyr mat och för konversationer på sättet de själva beskriver ovan. Ibland mynnar det ut i ingenting, men oftast i fantastiska komiska små saker.

Det är just små saker, för humorn är här väldigt långsamt uppbyggd, väldigt subtil om man så vill. Inte subtil som i pretentiöst svåra referenser (även om det underlättar att ha lite koll på Engelsk TV- och filmkultur) utan snarare som i små medel. Det kan dröja mellan skratten men när de väl kommer kan de bli hysteriska. Mycket bygger på ett battlande dem emellan. Båda två vill ständigt hävda sig som bästa imitatör av skådisar och andra kändisar. T ex kivas de under en lång dialog om vem som fonetiskt uttalar s mest svenskt då de sjunger The winner takes it all med Abba. Battlandet går så långt att de tillslut tävlar om vem som gör bästa sonar-ljudet inuti i u-båt. Annars är deras tolkningar av James Bondarna rätt skoj, ett samtal som bland annat börjar med en fantastisk Steven Hawkins - se det här.

Det långsamma uppbyggnaden av komik får mig att fundera på om det kanske inte är särskilt kul och att man därför, när väl något kul sker, uppskattar det mer än vad man skulle gjort annars. Och krävs det att man är ett stort Coogan-fan, som jag. Efter två avsnitt och in på tredje förstår jag ändå att så inte är fallet. Upprepningarna, den perfekt tajmade dialogen och alla imitationer bör vara oemotståndliga.

En genomgrå tisdag sitter jag och gungar på en designad konstigt formad stol inne i Orkanen, Malmö Högskolas stoltbygge med bibliotek längst upp. Istället för väggar hålls taket uppe av gigantiska fönster genom vilka man ser nästan hela Malmö och ibland över till Köpenhan. I dag är det mer aa-ahh fade to gray. Genom Pitchfork kommer jag över den här videon, den heter “Untitle” och starrar Lykke Li. Videon saknar Lykke-musik men snart släpper hon nytt. Redan nu finns singeln I follow rivers ute och här kan man lyssna på en remix på den av favoritproducenten Dave Sitek: http://rcrdlbl.com/2011/01/24/premiere_lykke_li_i_follow_rivers_dave_sitek_remix_

“Gervais gick över gränsen”

Tydligen, enligt TT genom Dagens Nyheter, fick Ricky Gervais arbeta ovanligt ostört med manuset till söndagens Golden Globegala. Det här ledde till, vilket jag skrev om igår, en för formatet ovanligt underhållande kväll.

Golden Globe 2011 - Nattens höjdpunkter

                 ricky

För första gången följde jag i går natt Golden Globegalan live, något som helt klart var värt dagens uppfuckade tidsuppfattning. Allt inleds starkt med en traditionsenlig monolog av Ricky Gervais, galans värd. Sedan blir det väl egentligen inte lika kul under så långa stunder någon mer gång - snarare komprimerade humoristiska attacker från Gervais, när han presenterar presentatörerna (som i sin tur presenterar de nominerade och vinnarna). De här attackerna, tillsammans med ett fåtal roliga tacktal, några intressanta shots på skådespelare i privata mingelsituationer under pauserna och chipsskålen framför mig gör ändå natten till en skön tillställning.

Några höjdpunkter:

  • Gliringen till The Tourist i inledningsmonologen - alla är överens om att den inte bör vara nominerad och det är lika bra att få det ur vägen på en gång.
  • Jämförelsen mellan I Love You Phillip Morris (“two straight guys playing homo…”) och Tom Cruise (“…is the opposite of a surtain scientologist”)
  • Susanne Bier vinner en puckla för årets bästa utländska film. Stort för Danmark och liite stort för Sverige då Persbrant har huvudroll i filmen och syns under en kvarts sekund i trailern som visas på Globegalan. 
  • Anette Benning och Al Pacino har likadana frisyrer. (*klassisk witty galajämförelse) 
  • Christian Bale verkade ganska full och NPdet var ju trevligt.
  • De Niros tacktal var uppenbart inte skriven av honom själv och han lyckades inte heller dölja att han läste direkt från skärmarna under hela talet - men det var ändå så pass roligt att man kunde ha överseende med det. Kul att han driver med all skitfilm han tvunget måste vara med i.
  • Natalie Portman vann för bästa kvinnliga huvudroll för hennes dramatiska och intensiva roll i The Black Swan.

Ang. Verklighet kontra dikt och sådäringa. Intressant när det smälter samman, när media skapar fiktion av pågående händelser. Det måste man ju säga USA är världsledande inom. Som t ex The Man With The Golden Voice.

I klippsamlingen här kan man höra om mannens uppgång och fall och följa hans comeback och framgången den leder till och senare nya motgångar och så småningom, antagligen, återigen hans fall. 

Kan ju inte hjälpa att jag kommer och tänka på Ombytta Roller från 1983, där luffaren blir miljonär och vice versa, för att sedan återigen byta tillbaka (vill jag minnas).

Will spionerar på Spangler. Spangler spionerar på Kale. Kale spionerar på Will. Will spionerar på “dem”. “Dem” spionerar på Will. I Rubicon är det ständigt någon som med smala ögon sneglar mot horisonten. Antingen på grund av en tanke som just dök upp i huvudet på dem (hur kan så många tankspridda människor hamna i samma serie?), eller på grund av att dem just upptäckt att någon spanar på dem genom en kikare. Alla har något i kikaren. 
Will Travers är den tysta och, mer än de andra, hemlighetsfulla agenten som försöker nysta ut en konspiration inom den amerikanska militära och ekonomiska makteliten. Fast han egentligen jobbar åt dem, typ. Will och serien håller till på ett organ inom den amerikanska underrättelsetjänsten som sysslar med research och lägger fram profiler på misstänka till till exempel F.B.I. och C.I.A. Wills chef och mentor dör och han börjar fundera på omständigheterna kring dennes död och frågar sig vem han egentligen arbetar för.
En underrättelsetjänst verkar vara uppbyggd helt enligt modellen av Marx teorier om kapitalismen: Du gör din del av jobbet utan att fråga varför. Du svarar inför din chef. Din chef gör sin del av jobbet utan att fråga varför. Denne svarar inför sin chef. Och så vidare. Alla dessa ansvarsluckor skapar så klart frågetecken om vad ens slutprodukt egentligen är och hur dess skapelseprocess sett ut. Och i Rubicon; för vem är produkten? Det blir oundvikligen väldigt mycket hemlighetsmakeri i ett sådant här system.
Serien spinner väldigt långsamt upp trådarna till konspirationen och i samma takt som Will får vi veta vad som försiggår. Det blir lite mer spännande för varje avsnitt, men det är bara lite, vilket gör att ett visst tålamod krävs. Men har man det kan man lätt njuta av den egentligen klassiska (tänk 70-tal) agenthistoria. Misstänksamhet, knivar i ryggen, får i ulvakläder och ingen som helst action, Rubicon är en skön serie och behändigt nog består den endast av en säsong. View high resolution

Will spionerar på Spangler. Spangler spionerar på Kale. Kale spionerar på Will. Will spionerar på “dem”. “Dem” spionerar på Will. I Rubicon är det ständigt någon som med smala ögon sneglar mot horisonten. Antingen på grund av en tanke som just dök upp i huvudet på dem (hur kan så många tankspridda människor hamna i samma serie?), eller på grund av att dem just upptäckt att någon spanar på dem genom en kikare. Alla har något i kikaren. 

Will Travers är den tysta och, mer än de andra, hemlighetsfulla agenten som försöker nysta ut en konspiration inom den amerikanska militära och ekonomiska makteliten. Fast han egentligen jobbar åt dem, typ. Will och serien håller till på ett organ inom den amerikanska underrättelsetjänsten som sysslar med research och lägger fram profiler på misstänka till till exempel F.B.I. och C.I.A. Wills chef och mentor dör och han börjar fundera på omständigheterna kring dennes död och frågar sig vem han egentligen arbetar för.

En underrättelsetjänst verkar vara uppbyggd helt enligt modellen av Marx teorier om kapitalismen: Du gör din del av jobbet utan att fråga varför. Du svarar inför din chef. Din chef gör sin del av jobbet utan att fråga varför. Denne svarar inför sin chef. Och så vidare. Alla dessa ansvarsluckor skapar så klart frågetecken om vad ens slutprodukt egentligen är och hur dess skapelseprocess sett ut. Och i Rubicon; för vem är produkten? Det blir oundvikligen väldigt mycket hemlighetsmakeri i ett sådant här system.

Serien spinner väldigt långsamt upp trådarna till konspirationen och i samma takt som Will får vi veta vad som försiggår. Det blir lite mer spännande för varje avsnitt, men det är bara lite, vilket gör att ett visst tålamod krävs. Men har man det kan man lätt njuta av den egentligen klassiska (tänk 70-tal) agenthistoria. Misstänksamhet, knivar i ryggen, får i ulvakläder och ingen som helst action, Rubicon är en skön serie och behändigt nog består den endast av en säsong.

Topp 3 med Per

                topp

Per Oscarsson har antagligen brunnit inne i sitt hus. Han var en av Sveriges främsta och mest udda skådespelare. Energisk, nervig, yvig. På något sätt var han väldigt tydlig i sin karaktär. Han var helt klart en av mina favoriter när jag var yngre. topp 3 bästa roller av Per Oscarsson:

3

Polisen Gustav i Polisen och Pyromanen. Per spelar en mjuktuff polis i denna rätt typiska svenska kriminalfilm (det gjordes åtminstone 2 till i tv-filmserien om polisen). Jag minns inte mycket av den, eftersom jag var 11 när den kom, men jag minns den. Den är antagligen inte sämre än Beck eller Wallander, bara lite naggad i kanten av tidens gång. Rollen är något ovanlig för Per. Han är nedtonad och hemlig men trygg och auktoritär, som en svensk polisfilmspolis ska vara.

2

Orvar i Bröderna Lejonhjärta. En fantastisk film med okända ansikten i huvudroller och spännande gästspel med betydligt mer kända ansikten i dess periferi. Per hade en av de mest färgstarka rollerna i filmen som krigshetsaren och ledaren för slutkampen, Orvar. En svensk version av William Wallace eller Aragorn.

1

Sören i Am-Stram-Gram (Ole Dole Doff). En lärare tappar kontrollen över sin klass och drivs mot galenskap och ilska, i denna film av Jan Troell. Per skildrar hopplösheten som säkert många högstadielärare känner inför sina elever. Minns filmen som udda, energisk och speciell - ja väldigt mycket som Per antar jag. Mer än om problematiken en lärare stöter på i klassrummet, handlar den om våra inre slitage, kampen om sinnesfrid och svårigheter kring etik och moral. Den är tydligen inspelad på Sorgenfriskolan i Malmö dessutom, skolan där jag röstar i folkomröstningar. Häftigt.

Gainsbourg (Vie Cinématographique)

emilFilmatiserade biografier görs ofta enligt exakt samma upplägg: vår hjälte föds, vårhjälte får stryk, vår hjäte tar revansch genom att vara grym på något, vår hjälte blir världskänd, vår hjälte börjar ta lite för mycket droger, vår hjälte dör alternativ överlever och bättrar sig. Det är så klart inget chockerande att man använder sig av samma berättarmodell, det görs i de flesta filmer, åtminstone de gjorda inom industrin.

Gainsbourg (Vie héroïque) är ett trevligt undantag. För det första har upphovsmannen Joann Sfar (writer/direction) ett ganska ovanligt utgångsläge: han bryr sig inte om sanningen om Serge Gainsbourg, bara om lögnerna. Eftersom all film är någons mer eller mindre subjektiva skapelse, eller i detta fall tolkning av någons liv, kan man utgå ifrån att man adlig kommer nå fullständig sanning. Eftersom man inte gör det, finns det alltid en gnutta ljug och eftersom det finns ljug, kan man enkelt utgå ifrån att film är ljug. Sfars belyser myten och de eventuella lögnerna kring Gainsbourg och är tydlig med att det är dem han skapat sin film på. Man kan säga att hans tillvägagångssätt blir en kommentar till filmmediet i sig.

Att han kommenterar och tillsynes älskar filmmediet syns också i hur filmen ser ut stilistiskt och hur den är berättad. Man använder sig av ibland övertydlig filmiska grepp då man t e x låter kameran inneha den klassiska manliga blicken (kvinnorna i hans liv blir slickade från tå till topp av kameran). Dessa överdrivna stilgrepp kan ses både som tröttnande (kunde man inte casta en duktigt skådespelande och snygg Jane Birkin?) men också som kitsch och lekfullhet (tänk Tarantino).

Vidare är Gainsbourg en väldigt filmisk film i sitt sätt att blanda nutid och dåtid, animation med standardfiktion och realism med surrealism. Ofta spretar det åt lite olika håll, utan att för den skull göra filmen flummig. När berättandet är konventionellt kan t e x plötsligt en katt prata, en traumatiserad barnorkester spela klezmer eller dyker hans ständiga alter ego och djävul på axeln upp som en gigantiskt karikatyr av honom själv. 

Det är en festlig film på det sättet, en film som inte bara hyllar konstnärssjälen Gainsbourg utan också filmmediet som sådant.

Ultralite Powered by Tumblr | Designed by:Doinwork