Alla indiehjärtans dag
Fascinationen for New York-hipstern som rotar sig i Brooklyns olika delar är sedan något år tillbaka stor i västvärldens hipsterfauna. Vad Hipsterbegreppet innebär och var det börjar är svårt att definiera och går så klart att diskutera, samt var det slutar och var indiekulturen börjar. Den amerikanska indiekulturen, som jag syftar på, har gungat in och ut i subkulturer och konstyttringar under de senaste 20 åren och gör nerslag i filmer som Sex Lies and Videotapes, Slackers, Dazed and Confused (*tidshopp*) Little Miss Sunshine, Juno och Thumbsucker. Det gemensamma med dem är att de skildrar någon form av apatiskt liv i samhällets periferi (utanförskap), på ett utstuderat coolt (och billigt) sätt. Skillnaden är att efter tidshoppet har indie som produktionsform byts ut mot en stilform - Indie- eller lågbudgetfilm har blivit ett genren mer än ett sätt att beskriva en produktion på.
En rad filmer har exploaterat indiestilen (“indixploitation” - mitt begrepp, kom ihåg var ni läste det först) och den senaste är Blue Valentine. Michelle Williams (prisnominerad) och Ryan Gosling spelar ett par som träffades på ett udda och gulligt sätt (indie), hade “vanligt” men hett sex (indie), kämpade mot ex-pojkvänner och föräldrar (indie), klär sig i flanellskjortor (indie), bildar familj och flyttar från Brooklyn till landet utanför New York (indie) för att sedan inse att det här med förhållande är jävligt svårt och långsamt bryts de ner för att sedan knäckas totalt (ja, ändå ganska indie).
Filmen följer alltså fullständigt indiefilmens ABC, med allt från titelns blinkning till Tom Waits till inslaget med ukulelen, MEN, vilken film gjord i Hollywoodindustrin följer inte ett ABC? Det här behöver så klart inte vara något negativt - lika lite som det gäller för filmer som No Contry for Old Men gäller det för Where the Wild Things Are. Ofta ser man inte storyn för alla floskler, men ibland köper man det och resultatet kan vara fantastiskt. Till skillnad mot dessa två exempel så är fallet med Blue Valentine tyvärr inte riktigt så.
Filmens plot är en nedåtgående spiral, där det romantiska mötet ligger som start, för att sedan utvecklas till misär av allting. För att rädda åskådarna från att avsvära sig all kärlek för resten av livet och sedan skjuta sig själv, har man vävt samman dåtid och nutid på ett effektfullt sätt. Dels ger det en bitter känsla av att allt blivit sämre, dels en ljuvlig känsla av hur trevligt de en gång hade det - och det ger mig ändå någonting, känslan av att ta vara på nuet. Passar bra då det var Alla hjärtans dag då jag såg filmen med min flickvän.
Ja, bitterljuv är stämningen som genomsyrar många av de filmer som ingår i stilen och genren jag nämnt och i likhet med många av dem är det behållningen i denna film (vars titel ju redan skvallrar om det bitterljuva). Den här stämningen skräddarsys av fantastisk musik från Grizzly Bear (indie).
det var ju trevligt.
Filmatiserade biografier görs ofta enligt exakt samma upplägg: vår hjälte föds, vårhjälte får stryk, vår hjäte tar revansch genom att vara grym på något, vår hjälte blir världskänd, vår hjälte börjar ta lite för mycket droger, vår hjälte dör alternativ överlever och bättrar sig. Det är så klart inget chockerande att man använder sig av samma berättarmodell, det görs i de flesta filmer, åtminstone de gjorda inom industrin.